Lekfullt.

Här kommer tant Grön med veckans inlägg. Ett inlägg som kan locka fram våra lekfulla minnen.

Och så vill jag bara påminna er alla tanter där ute. Är ni inte gifta? Då kan ni ju passa på att fria idag. Det är skottdagen och då får vi Tanter chansen att fria till våra utvalda.♥

Fast....Det kan vi säkert göra vilken dag på året som helst om vi vill :o)

Har ni hunnit få några vårkänslor än?

Minns ni.... när vi var barn var det ju den här tiden på året som hopprepen fick följa med till skolan. Tänk vad man hoppade. Det var dom vanliga korta hopprepen, eller också hoppade vi långrep eller till och med dubbelrep och då fick alla turas om att sno.

Hopprep och Twist var det nog mest flickor som sysslade med.

Men att spela kula däremot, sysslade både pojkar och flickor med i vår skola.

Jag minns hur vi om kvällarna, gjöt tennsoldater i grannens källare. En del målade vi, men dom flesta fick bara vara blanka.

Det sägs att dagens barn har i genomsnitt tvåhundrafemtio leksaker. Annat var det förr!

En gammal klyscha kanske, men jag tror att det var bättre på så sätt att vi var mer rädda om våra saker. Dels för att vi hade fått längta och kanske tjata innan vi äntligen fick det vi ville ha, men även för att det kanske inte fanns pengar till att köpa nytt för om man gjorde sönder sina saker.

Bokmärken var en annan sak som jag minns från lågstadietiden. Vi hade skrivböcker där vi vikte bladen dubbla och stoppade in bokmärken i facken som bildades. Sen bytte vi märken med varandra genom att en kamrat stoppade ner ett av sina märken mellan sidorna i min bok och det märke som låg i det facket var bortbytt.

Gjorde ni också på det sättet, eller  hade ni andra klurigheter för er ?

Längre upp i åldrarna byttes bokmärkessamlandet ut mot filmstjärnor som vi har skrivit en del om tidigare här i bloggen.

Där förekom ju också byteshandel. Ibland kunde man byta en "jättefin" mot två "halvbra", eller tvärt om.

När vi var lite yngre, var det andra leksaker som gällde.Tänk va glad man blev när man ibland fick det som man så hett hade önskat sig.

Mina kära Nalle fick jag när jag var bara två år. Jag hade bara en nalle och jag älskade den över allt annat. Den är nött och pälsen är avskavd, men jag skulle aldrig komma på tanken att kasta den.

Så minns jag julen då jag var fem år.Ett stort avlångt paket låg under granen och tänk....det var just till Mig!

Den dagen var den längsta dagen i mitt femåriga liv. Men till slut blev det kväll och klapparna delades ut och där låg den....

Min alldeles egna docka! Åh vad jag var glad. Denna docka följde mig sen genom hela min barndom och var den enda "riktiga" docka jag hade. Den var aldrig en han eller en hon och den fick aldrig nåt namn, men åhh vad jag älskade denna docka som jag fortfarande har kvar.

Jag antar att det är flera av Er som hade/har en likadan docka. Just den här sorten var ju vanlig i början av 60-talet.

Många flickors stora dröm var att få ett dockskåp. Jag minns att jag önskade mig ett, men jag fick aldrig nåt. Några av mina kamrater hade dockskåp och jag vet att jag var väldigt avundsjuk på dom.

Lekstuga var snudd på lyx på den tiden. Men jag hade en kamrat som hade en sån och det var som en dröm att få leka i den när vi träffades.

Oj, så många roliga leksaker som dyker upp i minnet när jag funderar en stund.

Minns ni plåtsnurrorna?

Jag kommer ihåg att den gav ifrån sig ett konstigt ljud när man fick upp den i riktigt hög fart.

Undar just om såna säljs fortfarande?

Så hade vi ju Kaleidiskopet.

Man kikade in och vred varv efter varv och dom vackraste mönster bildades där inne .

Och tänk när vi barn fick vår första Wiewmaster. Det var ju som att titta in i en annan värld.

Det konstiga var bara att vi alltid lyckades slarva bort bildskivorna på nåt sätt, eller så blev dom vikta så att dom inte fungerade för det. Vi var många syskon som skulle samsas om sakerna.

Sen minns jag en pytteliten sak, men den var väldigt poppis. (Det kanske den är fortfarande. Jag vet inte.....)

Men det var den lilla PEZ.

Tabletterna såg ut som små tvålar och smakade lite syrligt.

Jag tror faktiskt att alla hade en och man skulle ju ha "rätt" huvud på den för att var "inne" . Nu ska man ha "rätt" mobil/spel eller "rätt" kläder. Vilken skillnad va!

Sen, när man blev lite äldre.....ja, så där en åtta tio år, då var det Barbiedockorna som var det enda rätta.

Jag kommer ihåg att vi jämförde vems docka som var snyggast och vem som hade dom finaste frisyrerna och häftigaste kläderna. Hade man otur, kunde man ha fått en sån docka som inte hade nåt hår uppe på huvudet. Bara en krans runt om liksom. Då var man tvungen att alltid ha hästsvansfrisyr på den.  Bläää...inte kul!

Ja, tänk vilka minnen som vaknar till liv när man börjar tänka tillbaka.

Vad har Ni för minnen när det gäller era leksaker.

Det skulle vara roligt att höra!

Tre Tanter önskar er en fin start på vårmånaden Mars!

Vissa av bilderna i inlägget är lånade från nätet.

ATT VÄXA UPP PÅ 50-TALET...

Så är det åter dags med ett inlägg från oss Tre Tanter. Vi tackar för alla rara kommentarer!


 Farbror Blå har bönat och bett om att få vara med på ett hörn.
  Här är hans berättelse om att växa upp på -50 talet, nedtecknat av Tant Gredelin.

Konserverad:                                                                                     


Är det så konstigt att man (farbror blå) upplever nutidens mediala flams som oerhört störande och man lätt lockas att tycka att allt var bättre förr. En kanal, ett utbud. TV-sändningarna började 20.00 och slutade 22.30. Alla såg samma program och radions programtablå var statisk. Frukostklubben med Sigge Fürst på lördagsmorgonen och tio-i-topp på eftermiddagen. Det mediala utbudet samlade folket. Karusellen och sedemera i tv-form, Hylands Hörna sågs av alla.

Spara och slösa:


Vi växte upp under helt andra betingelser. Vi växte upp i gammelsverige. Andra världskriget var fortfarande närvarande. Man hade så mycket att vara tacksam för. SPARA rådde och man satte sin heder i att inte förköpa sig. Inget fick tas på kredit. Spara och Slösa var begrepp som gestaltade sig i två tecknade flickor i en populär serie i SPARBANKENS magasin, ”Lyckoslanten”.

Vi fick skolmat, Spara serverade
Vi barn skulle känna tacksamhet då mat-tanterna med ljusblå förkläden och vita hättor matade alla trilskande barn som inte ville äta upp. Inget fick kastas. Minns den rosa klappgröten och levergrytan. Klappgröten tyckte jag var mums men levergrytan fick det att vända sig i magen på mig.
Ingen gick ifrån matbordet utan att ha ätit upp, eller åtminstone försökt till ”uppkastets” gräns. Detta scenario var väldigt annorlunda mot dagens skolmatsalar.

Udda existenser:


Det social skyddsnätet var inte utbyggt som idag. Det fanns luffare, tattare, fullgubbar och andra udda existenser. Själv minns jag Mersimersi, swingpjatten och mårtsboslim, men det fanns säkerligen flera.

Människornas levnadsstandard varierade stort. Gamla kalla och dragiga kakelugnsuppvärmda rivningskåkar blandades med moderna två-rums-lägenheter med centralvärme och med varmt och kallt vatten. Minns att jag jobbade extra på Isakssons färghandel som cykelbud. 

Några eftermiddagar i veckan cyklade jag runt med fotogen dunkar, till tacksamma gamlingar som naturligtvis använde fotogenet till sina kaminer.
I samma takt som bostadsbeståndet sanerades och moderniserades, städades alla udda existenser undan. Naturligtvis var denna förändring oftast till de bästa för den enskilde individen, men jag kan inte låta bli att tycka att samhället förlorade något när dessa försvann ut ur stadsbilden.

Gårdsmusikanter:
Minns faktiskt även två gårdsmusikanter/luffare som underhöll på våran gård.

Iförda ”sjalar”, som dolde hårrullarna, stod mammorna i fönstren och lyssnade. När Jularbotrudelutten avslutats, vände tanterna om i fönstren och återkom med hopvikta papperslappar som kastades ut till de bugande musikanterna. Väl inbäddade i tidningsomslaget, dolde sig kanske en 25-öring, eller några kopparslantar av olika valörer.

På återseende hälsar Tant Gredelin.

TIO I TOPP

 Så är det min tur att minnas igen, idag är det tant Brun som gör inlägg. Tänkte presentera ett radioprogram som styrde vilka plattor som såldes, då pratar vi om EP eller LP:)


10 i topp fanns mellan 1961-74 och det var väl när jag var omkring 10 år jag började att lyssna på allvar på detta program som kom att styra mina lördagar många år framöver. Kl 15.00 satt man som klistrad framför radion.

 Första programledaren var faktiskt Lill Lindfors. Kommer ni ihåg när juryn skulle rösta, då kom smatterljudet när alla tryckte på sina mentometerknappar och så avslutades det av ett pling när röstningen var klar.

 Programmet sändes ifrån olika städer och det var ju en ära förstås att få vara med och rösta :) Flest låtar hade ju Beatles så klart och det var musiken ifrån England som styrde hela listan. Dom svenska banden fick slåss för att få in sina låtar.


Lyckan var total när jag som 12-åring fick min första rullbandspelare. Tänk, då kunde jag spela in varenda låt varje lördag och det gjorde jag under många år. 


Att gå och köpa plattor var inget att tänka på för det kostade en förmögenhet så bandspelaren var räddningen.

 
 Programmet lades ned när den kulturpolitiska debatten ansåg att musik inte kunde värderas. Proggrörelsen var drivande när det gällde denna debatt och sorgen var stor när programmet försvann.


Tur att så mycket  60-tals musik har kommit på CD och har en serie här hemma som heter 10 i topp :)


Det var en liten tillbakablick ifrån mig, ha en trevlig dag, 
tant BRUN

Poesi.

Hej igen kära läsare!

Här kommer Tant Grön med ännu ett minne.

Och MINNE, det var ofta vad som stod som rubrik när vi tecknade ner små verser i dessa små böcker som säkert många fortfarande har kvar i sina gömmor.

Lånad bild.

Jag satt härom dagen och bläddrade lite i min gamla poesibok. Tyvärr har framsidan av pärmen trillat bort, men innehållet finns fortfarande kvar.

Jag minns hur man lånade hem varandras böcker för att sedan, ofta med hjälp av mamma, försöka hitta en vers som kunde passa bokens ägare. Nästa dag lämnade man tillbaka boken och det var så roligt att se vad man hade fått skrivet i sin egen bok.

Här är några sidor ur min bok.

Den här versen skrev min vän Monika med spretig stil.

Kanske skulle det se ut som om hon hade skrivit med kvasten :o)

Säkert har många denna vers i sina poesiböcker.

Den här lilla rara dikten är skriven av min fröken i första klass och visst ligger det väl en del i orden.

Till sist ett par ord från en pojke i klassen över mig. Jag var lite förtjust i honom minsann. Nu ler jag åt den söta lilla versen han plitade ner i min bok.

Har Du din poesibok kvar? Har du någon favoritvers som du inte glömmer? Det skulle vara roligt att höra.

Så vill jag tacka för alla roliga och intressanta kommentarer ni skriver i vår blogg. Det är dom som gör att det är så roligt att skriva ner sina minnen här.

En varm stor kram till Er från oss Tre Tanter.