 |
| Så är det åter dags med ett inlägg från oss Tre Tanter. Vi tackar för alla rara kommentarer! Farbror Blå har bönat och bett om att få vara med på ett hörn. Här är hans berättelse om att växa upp på -50 talet, nedtecknat av Tant Gredelin. |
Konserverad:
Är det så konstigt att man (farbror blå) upplever nutidens mediala flams som oerhört störande och man lätt lockas att tycka att allt var bättre förr. En kanal, ett utbud. TV-sändningarna började 20.00 och slutade 22.30. Alla såg samma program och radions programtablå var statisk. Frukostklubben med Sigge Fürst på lördagsmorgonen och tio-i-topp på eftermiddagen. Det mediala utbudet samlade folket. Karusellen och sedemera i tv-form, Hylands Hörna sågs av alla.
Spara och slösa:
Vi växte upp under helt andra betingelser. Vi växte upp i gammelsverige. Andra världskriget var fortfarande närvarande. Man hade så mycket att vara tacksam för. SPARA rådde och man satte sin heder i att inte förköpa sig. Inget fick tas på kredit. Spara och Slösa var begrepp som gestaltade sig i två tecknade flickor i en populär serie i SPARBANKENS magasin, ”Lyckoslanten”.
Vi fick skolmat, Spara serverade
Vi barn skulle känna tacksamhet då mat-tanterna med ljusblå förkläden och vita hättor matade alla trilskande barn som inte ville äta upp. Inget fick kastas. Minns den rosa klappgröten och levergrytan. Klappgröten tyckte jag var mums men levergrytan fick det att vända sig i magen på mig.
Ingen gick ifrån matbordet utan att ha ätit upp, eller åtminstone försökt till ”uppkastets” gräns. Detta scenario var väldigt annorlunda mot dagens skolmatsalar.
Udda existenser:
Det social skyddsnätet var inte utbyggt som idag. Det fanns luffare, tattare, fullgubbar och andra udda existenser. Själv minns jag Mersimersi, swingpjatten och mårtsboslim, men det fanns säkerligen flera.
Människornas levnadsstandard varierade stort. Gamla kalla och dragiga kakelugnsuppvärmda rivningskåkar blandades med moderna två-rums-lägenheter med centralvärme och med varmt och kallt vatten. Minns att jag jobbade extra på Isakssons färghandel som cykelbud.
Några eftermiddagar i veckan cyklade jag runt med fotogen dunkar, till tacksamma gamlingar som naturligtvis använde fotogenet till sina kaminer.
I samma takt som bostadsbeståndet sanerades och moderniserades, städades alla udda existenser undan. Naturligtvis var denna förändring oftast till de bästa för den enskilde individen, men jag kan inte låta bli att tycka att samhället förlorade något när dessa försvann ut ur stadsbilden.
Gårdsmusikanter:
Minns faktiskt även två gårdsmusikanter/luffare som underhöll på våran gård.
Iförda ”sjalar”, som dolde hårrullarna, stod mammorna i fönstren och lyssnade. När Jularbotrudelutten avslutats, vände tanterna om i fönstren och återkom med hopvikta papperslappar som kastades ut till de bugande musikanterna. Väl inbäddade i tidningsomslaget, dolde sig kanske en 25-öring, eller några kopparslantar av olika valörer.
 |
| På återseende hälsar Tant Gredelin. |
